| Chapter 27 |
|
Åter hov Job upp sin röst och kvad: |
|
Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse: |
|
aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa, |
|
aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal. |
|
Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig. |
|
Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar. |
|
Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig. |
|
Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud? |
|
Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom? |
|
Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid? |
|
Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja. |
|
Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar? |
|
Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige: |
|
Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med. |
|
De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt. |
|
Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera, |
|
så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret. |
|
Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig. |
|
Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar. |
|
Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen. |
|
Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats. |
|
Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast. |
|
Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var. |